När vi var små levde vi i ett virrvarr av ohämmade känsloyttringar... sorg som glädje... glädjen finns kvar men vad hände med alla tårar?

Vi ska inte gråta vi ska inte visa känslor...

Tänk dig detta scenario:

Du är i gallerian med din kompis och förbi er går en kvinna 40 års åldern. Hon går med en en annan kvinna, de håller armkrok.

Du tycker något hos henne är lite konstigt så du fastnar med blicken men hon vill inte se dig i ögonen så hon kollar in i ett skylt fönster hon fryser till och börjar sedan gråta.

Hon skriker i förfäran och hennes kompis försöker förbrilt lugna henne.

Om det var jag som såg detta skulle jag tro hon var galen kolla snett på henne och sedan prata om det med min

kompis om hur sjuk hon måste vara och stackars hennes kompis, hon/han blir ju helt ut skämd....

Men säg att den här kvinnans man just har dött, han var en högt uppsatt polis och ledde en utredning som skulle leda till gripandet av en knarkliga (ingen information har släppts till media) men någon har fått reda på att han ska gripa dem och har letat reda på vart han bor.

Lejt någon som åker hem till honom och mördar honom, våldtar sedan hanns fru (kvinnan du såg)...

Det som gjorde kvinnan så upprörd var kanske att JUST DET skylt fönster hon gick förbi såg hon tröjan hon köp till sin man när han fyllde år (bara några dagar innan han blev mördad)...

Tänk som hennes man hade gillat den så mycket och därför hade han på sig den ofta, och han hade den på sig när han blev mördad...

Har man då inte rätt att skrika och gråta?

Borde kvinnan istället ha kollat åt ett annat håll, ignorerat en känsla så stark att hon knappt står ut, och låtsas som om ingenting?

Borde hon mött din blick och snäst "vad fan glor du på ung jälvel?!"

Jag tycker det är fel... inte bara för att människan (enligt massor av undersökningar) mår bra, i alla fall bättre av att släppa ut sina känslor.

För går du och bär på dem kommer de en dag bryta sig loss och det kommer inte bli vackert den dagen det sker.

Säger inte forskare att vi måste få sörja för att kunna gå vidare, leva vidare och se tillbaka på allt bra man haft...

Varför kväver vi ändå denna känsla?

Vi förtrycker den som vi gör med vår rädsla...

Men varför?

Är det så illa att sminket blir förstört?

Är det så hemskt att vara svag? Om så bara för en liten stund.

Är det så vedervärdigt av oss att inte respektera andra när vi håller på att gå sönder innifrån av saknaden av en förlorad vän