Dikt av Javier Ramos

Denna flicka hade en krokig och brokig kärlekshistoria,

Spelar ingen roll men låt oss kalla henne Viktoria.

Viktoria hade älskat, hade hatat,

Hon hade viskat, hon hade pratat.

Senaste gången skrek hon, för allt lungorna gav.

Hon blev slängd som en ankare ut i okända hav.

Från att ha stått ombord på kärlekens stora, mäktiga skepp,

Till att ha sträckt sig efter vad som helst, men inte fått nåt grepp.

Nu gick hon längs gatan hon slitit ut sina skor på, i alla dessa år.

Viktoria var fängslad i sina tankar, undrande varför kärleken var så svår.

Hur allt kunde gå från evig lycka till misär och ängslan på ett ögonblick.

Utan att lyfta blicken från hennes slitna skor, plötsligt en hård knuff hon fick.

Han hade lämnat allt det bakom sig, nu skulle han fram.

Spelar ingen roll men låt oss kalla honom Adam.

Adam hade bett, hade gråtit,

Hade fördömt, hade förlåtit.

Även han med en kärlekshistoria kantad av gupp.

Det hade gått så långt att han vid vissa tillfällen ville ge upp.

En gång till var en gång för mycket, aldrig igen spela upp samma sång.

För han hade kommit så kort fastän hans slitna skor vittnade om en väg så lång.

Adam ville egentligen inte ge upp på kärleken,

Men han var trött på leken och alla sveken.

För det var som att på hans hjärta med eldpilar det sköts prick.

Plötsligt, ur hans djupa tankar väcktes han, då han en hård knuff fick.

De hade gått samma långa, krokiga, guppkantade gata.

De hade lärt sig att älska, att förlåta, att fördöma, att hata.

Viktoria och Adam hade aldrig setts förut och nu var de i krock.

När deras blickar möttes fick båda en varm och välkommen chock.

Något ingen kan förklara, en gnista som tändes.

Något båda insåg, genom hela kroppen det kändes.

En gemensam tanke, "Jag måste få veta mer om dig".

Ur en djup grav och ett djupt hav föddes ett ensamt "Hej".

Naaw vilken fiiin!!! :D <3<3

Hejsan, jag drog just igång dagens blogg!

Lust att vara med kanske? :D